Skräckscenario

I tisdags tog jag alla hundar med mig ut i skogen på en tur, en tur som jag sent kommer att glömma har det visat sig. I vår skog som jag har ansett som harmlös och helt utan fara för hundarna under alla dessa år som jag haft hund har jag alltid gått i skog och mark med hundarna och haft dem lösa så de har fått vara lyckliga fria hundar.
En tur på 1,5-2 timmar i vanlig ordning och hundarna var alldeles nöjda när vi kom hem. Onsdag morgon vaknade jag av att Fiona hade diarré, nåväl inte så större fara med det så hon fick vara inne och jag åkte på jobb som vanligt efter att jag rastat dem.

När jag kom hem efter jobb fick jag en smärre chock - rummet där jag lämnat Fiona var det blodig diarré utöver hela golvet, hunden var som en trasa och steg visserligen upp.
Hon var alldeles uttorkad och nerblodad och det första jag gjorde var att tvätta av henne det värsta snabbt och ge henne vätska men hon spydde upp den. Samtal till jourveterinär som jag tack och lov fick tag i på en gång och kunde åka iväg till kliniken, det var på håret  för in bar jag en hund som i princip tappat medvetandet och nog var på väg "till andra sidan". Mycket hopp fanns det inte men han satte snabbt henne på dropp för hon andades och hjärtat slog ännu på henne om än väldigt väldigt svagt och en temp på 35,2 som bara gick neråt. Efter ett par timmar och en liter vätska hade hon piggnat i men hon var fortfarande nedkyld och tempen hade nu stannat på 34,7 grader.
Hon fick både antibiotika och B12 injektion under tiden hon låg där. När tillståndet var bättre fick vi åka hem och kunde fortsätta koppla på dropp ännu en halv liter till. Där kunde jag bädda ner henne varmt på ett helt annat sätt än på kliniken, vi satte eld i spisen så det även skulle värma på så sätt. När droppflaskan var slut bäddade jag ner henne i vår säng. Fortfarande så rann både kiss och avföring ur henne, det fanns inget som höll emot det, men jag måste sova och hunden måste få känna sig trygg så det var bara att bädda så det även skyddade sängen.
Men vätska fick man iaf i henne och hon slickade själv från sprutan, någon mat ville hon ännu inte ha.

Torsdag morgon var hon ännu trött och hängig men Jenny stannade hemma och såg efter henne, även ännu rann allt rakt igenom henne.
Som lovat ringde jag veterinären och berättade om hennes tillstånd som tyckte jag skulle åka till den andra veterinärkliniken - vilket jag faktiskt vägrade göra och det med tanke på att jag känner hunden bättre och hon var ändå i det tillståndet att hon skulle inte dit. Skulle hennes tillstånd försämrats avsevärt skulle jag kört henne dit, men i det skick hon ändå var så ansåg jag att hon hade det bättre hemma och skulle hon bli sämre ville jag att hon skulle somna in hemma i hemmets lugna vrå, inte på något kallt undersökningsbord och med främmande människor runt om henne som hon inte kände. Fiona är nämligen världens bästa hemmahund men väldigt reserverad för främmande människor och främmande platser så varför orsaka mer stress än nödvändigt som kunde resultera i att utveckla IL????

Sagt och gjort Fiona stannade hemma nerbäddad ordentligt på soffan med värmefilten och dropp kunde kopplas på. Droppet var bara på en liten stund innan Jenny kopplade bort det och tog ut henne. Ännu gjorde hon inte ifrån sig ute och vem bryr sig om en sjuk hund gör inne??? Fördelen med detta är att man bättre kunde se att blodet i diarrén hade avtagit. Och avföringen hade blivit färgad av koltabletten hon fick kvällen innan. Själv åkte jag på jobb och fick uppdaterade rapporter väldigt ofta av Jenny vilket kändes tryggt, hon är absolut den bästa sjukvårdaren man kan tänka sig. Trots allt är hon uppvuxen med lundehund och har vanan inne med hundar med diarré, uppkastningar och städning efter dem om något har hänt.
Under dagen drack hon själv vatten blandat med rehydration support - ett av de viktigaste saker man bör ha hemma och jag har alltid sånt hemma för man vet aldrig när man behöver det, det kan vara till tikar som valpar, svaga tikar, hundar med dålig aptit osv... osv...

När jag kom hem efter jobbet var hon lite piggare och till och med begärde sig ut för att göra behov, Avföringen var ännu som vatten, men bara det att hon kunde hålla sig och begärde sig ut var ett steg framåt. Under kvällen var hon fortfarande nerbäddad på soffan och hade kommit så långt att hon kunde hoppa ner själv och svansen viftade. Lite mat fick hon också ner och hon verkade vara hungrig. Även denna kväll blev det att hon blev nerbäddad i vår säng.

Fredag morgon vaknade man till en ännu lite piggare hund som hade hållit sig hela natten och nu äntligen blev man slickad på fingrarna igen, den glädje man fick kan inte förklaras i ord och man ser en lite ljusning i alltihopa. Ett litet morgonmål orkade hon med innan jag åkte till jobb. Vad som hänt - det vet vi fortfarande inte och kommer aldrig att få veta, troligtvis något som var giftigt i skogen, kanske en giftig svamp, en självdöd mus o.d.