Äntligen har man blivit motiverad igen för agility - åååh vad roligt det är. Har inte sysslat med det sedan jag hade Sammy-Bammy som var otroligt motiverad för det.
Jag har två hundar som jag åker och tränar med, två olika personligheter och två helt olika motivationer är det på Charlie-lundehund och Ragnar-griffon.
Första gången vi var och tränade så hade Charlie inte mycket till övers och bara hängde med huvudet, bet av kopplet, städade banan från godisbitar, hoppa kunde han inte alls...etc... etc... Ragnar däremot, där bara kröp det under skinnet på.
Funderade länge och väl om jag skulle iddas ta med Charlie fler gånger så omotiverad som han var men tänkte att okej, han får komma med ändå.
Ragnar var lika taggad som första gången och visste precis vart vi hade kommit fast han bara varit där en gång tidigare. Han är helt i exstas, gnyr, skäller och vill bara springa med alla andra så det är fullt sjå med att hålla honom lite dämpad och förstå att han får springa när det är hans tur.
Det bara rasslade när han förstod efter ett par gånger vad han skulle göra, lärde sig momentena snabbt och det är riktigt roligt att jobba med honom.
Charlie var mer taggad denna gång och nu fanns viljan mer att lära sig. Han bjöd till och med på hopp över hinder, genom tunneln och A-hindret bara han kom underfund med att det var inte så farligt men konstigt underlag jämfört med berg och stenar som han annars klättrar upp och ner på som värsta bergsgeten. Om jag jämför med första gången så måste jag säga att han var roligare att jobba med och han kan - bara han vill, men det är det där lilla extra goda som måste vara med annars bemödar han inte sänka sig till den nivån att göra en massa ap-konster.
Det blir visserligen många km körda när det är agilityträning - totalt ca 260 km på en dag och den dagen sitter man en stor del i bilen, men whatever - det är KUL.
